Ni underbara och lyckliga människor som någon gång har sett mig när jag kollar på film vet vad jag pratar om, iallafall delvis. För som inte vet, ska jag berätta nu: När jag kollar på film så är jag så otroligt inne i filmen att jag glömmer bort allt annat och det känns precis som om jag står där och kollar upp emot asteroiden som kommer emot New York, jag som drar svärdet mot min fiende, får det där "vi-lever-lyckliga-i-alla-våra-dagar" bröllopet. Ja, ni fattar. Jag brukar hoppa runt och skrika för att jag blir så upprörd över att den där korkade tjejen springer åt fel håll, precis det håll där mördaren står och väntar. Och jag har svårt att nämna någon film jag INTE har gråtit till... Jag blir väldigt känslosam när jag kollar på film.

Så då om jag känner att jag helt enkelt har för mycket att tänka på så kan jag bara slå på en bra film så försvinner problemen för stunden. Nu är det säkert många av er som använder musik som problemlösare. För mig funkar inte det, för man kan göra så mycket saker samtidigt som man lyssnar på musik. Jag blir så himla ofokuserad, så det funkar inte. Då tänker jag bara överdrivet mycket på problemen.

Jag tycker att det här är ganska kul, men jag bör varna er. Om ni inte vill få en utskällning av en hel folkmassa, gå aldrig på bio med mig. Haha.



// Lisa <3 Film