Jag är en sådan människa som tycker att förändringar kan vara ganska jobbiga. (Detta är bara en av otroligt många egenskaper jag har ärvt av min pappa). Jag tycker om inövat beteende som gör att jag får en känsla av trygghet. Jag har kontrollen. Förändringar kräver energi och nya vanor är svåra att skapa. Men när det väl blivit en vana så kan det svårt att sluta också.
Det blir lite som en ond spiral. Om jag är van vid att sitta vid datorn efter skolan så är det svårt att börja plugga istället, och om jag väl börjar få en vana att plugga så är det så lätt att falla in i gamla mönster. Och jag gör ju oftast det jag tycker är roligast, om jag inte har något jag MÅSTE göra som är viktigare. Allt annat kan jag bara skjuta upp.

Även om förändrigar krävs ibland och jag vet att det är bra med lite förändringar, så kommer och vill jag nog inte ändra på mitt beteende särsklit mycket. Jag anser att i grund och botten så är varje speciell människa på ett eget vis, formad av uppfostran och gener, och det kommer att vara med den människan hela livet. Det är en slags riktlinje man följer under livet medans man förändras med den riktlinjen (om inte något drastiskt händer som gör att man öpnnar ögonen på ett annat sätt). Men jag tror att från varje förändring, bra eller dålig, så lär man sig något nytt som är bra inför framtiden. För hur skulle världen se ut om inget ändrades? Men om jag mår bra av det jag gör, då är det så jag ska ha det. Bara för att en sak är bra för er så betyder det inte att det är mitt bästa.

Nu blev det här lite lulligt, men jag hoppas att ni förstår ungefär vad jag menar.



// Lisa