Becka brukar säga att det finns två sorters människor.

De människor som ser ett problem och tänker: "Ett problem. Vad roligt! Det ska jag försöka att lösa nu."
Sen finns det den där andra kategorin, de människor som ser ett problem och tänker: "Ett problem. Vad... hemskt. Jag tror att jag går dit bort. I hörnet. Och lägger mig i fosterställning. Och vaggar sakta fram och tillbaka. Och gråter lite. Och hoppas på att det löser sig ändå."

Jag tillhör den senare kategorin. Jag har aldrig varit mycket för utmaningar. Jag är egentligen hemskt konservativ. Tycker inte om förändring. Eller, i världen tycker jag att det är bra med förändring. Men när det kommer till saker som påverkar mig personligen, då är det oftast bara jobbigt. När det är lätt och allt flyter på, då mår jag som bäst. Att jag har gjort något är mycket viktigare för mig än själva resultatet. För mig är inte den där sköna känslan av att man har klarat av något svårt så viktig. Det ger mer för mig att klara av något på första försöket, fast det inte var så svårt. Jag söker aldrig efter utmaningar.

Jag har inga drömmar egentligen. Eller några riktiga ambitioner. Ibland önskar jag att jag hade någon slags stark drivkraft som andra vackra människor, för det är så inspererande att prata med någon som verkligen vill göra något stort av sitt liv. Men sen inser jag att om jag hade varit en väldigt motiverad människa hade jag inte varit den person jag är idag. Och det vill jag aldrig önska bra. För jag ångrar ingenting. För min motivation är helt enkelt av ett annat slag. Den uttrycker sig på andra plan än det där som syns och hörs. Någon gång i framtiden kommer jag säkert hitta något viktigt att engagera mig i, men just nu ger det mer för mig att sova än att drömma om framtiden.

// Lisa