Idag är det min pappas födelsedag, men det är inte bara det. Idag, för tre år sedan, var det första gången lilla Lisa försökte sig på att skriva ett vettigt inlägg på sin egna blogg. Detta går att läsa här. Och det blev inte så vettigt. Men tacksam är jag att jag verkligen kom igång med att blogga. För det mesta av det jag går och tänker på kommer ut här på ett eller annat sätt.

Jag älskar verkligen min blogg. Jag vet att det kanske låter lite knepigt för vissa, men den har hjälpt mig så otroligt mycket. Det är otroligt skönt att bara få skriva av sig lite ibland.

Vare sig det är något jobbigt: Här, här och här.
Eller om det är något superkul: Här, här, här eller här.
Eller om jag har sett lite film: Här, här, här och här.
Eller om jag har lyssnat på lite Phil Collins: Här, här och här.
Eller om jag har tänkt på en äckligt snygg Michael C. Hall, William Fichtner, Ed Westwick eller Eros Ramazzotti.
Eller om jag har hittat ett fint citat: Här, här, här och här.
Eller när jag brände mig på kinden.
Eller det här, det här, det här, det här eller det här.

Sen att hela världen kan läsa det (förutsatt att de kan svenska) gör mig ingenting. För jag är inte så privat som jag vill att folk ska tro. Saken är bara den att jag aldrig har varit mycket för att prata. Jag lyssnar och skriver hellre. 

De här tre åren har varit fulla med sådana här upplevelser. Och så mycket mera. Sålänge jag inte känner någon press och bara glädje för min blogg kommer jag att fortsätta att uppdatera, vare sig ni vill eller inte!

Sen är nog det här det mest underbara <3

// Theoneiam