Jag har kommit till en stor insikt: Jag har inte förändrats på över två och ett halvt år.

Eller, det klart jag har i vissa avseenden. Men några små delar är fästa med blyankare och går inte att rubba på. Men blyet börjar att upplösas sakta med tidens tand. För det där med att tiden läkar alla sår, det är ett skämt. Tiden läker ihop såren, men om vi blir hela igen beror på hur djupt nere ärrbildningen bildas och hur villiga vi är att göra en aktiv handling för att försöka att ta bort dem. Jag tänker inte sitta fast i allt detta hat en sekund till.

En gång var jag stolt över det där hatet. Nu inser jag att det är jobbigare att hata än att älska.

Jag har inte förlåtit dig för det som hände oss. Jag kommer troligtvis aldrig att göra det. Men hatet lyser nuförtiden med sin frånvaro. Det är svårt att fortsätta att hata någon som inte är här. Jag saknar dig även ibland. Jag saknar det som var. Jag vill aldrig ha tillbaka det, men jag saknar det ändå. Och du ska veta att jag tänker på dig från tid till tid. Du var en stor del av mitt liv. Det klart att jag tänker på dig ibland.

Jag vet att jag behandlade dig orättvist, och jag tänker inte bortförklara hur jag betedde mig. Däremot tänker jag be om ursäkt. Jag tror knappast att du kommer att läsa det här, och jag skulle bli överraskad om du verkligen gjorde det. Men jag skickar ut det i etern så kanske du snubblar över det någon gång i framtiden.


C.
This war is over.