Om det är något jag har lärt mig under de här åren i gymnasiet så är det det här: Att gråta offentligt är inget som de flest gör.

Om du känner mig är chansen väldigt stor att du någon gång har sett mig brista ut i tårar. Min tendens att gråta överallt har lett till en hel del roliga (ja för mig då, inte för andra) och mindre roliga incidenter med allt från lärare, bussresenärer, telefonister till kompisar där de har trott att det är något allvarligt. Anledningarna till tårarna kan vara allt från ett matteprov jag inte klarat, något som någon har sagt, stress, vänners sorg, en fin film eller låt, ett lyckligt minne och så vidare. Listan kan bli hur lång som helst.

Jaha, är jag en mer olycklig människa än någon annan då? Jag gråter tydligen oftare än de flesta, men jag skulle knappast påstå att jag mår dåligt. Jag tycker snarare att jag är lyckligt med mitt liv. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag beter mig och över mina prestationer. Det finns dagar som är skit, men det finns fler dagar som är bäst.

Under hela mitt liv har det varit väldigt naturligt för mig att visa det jag känner. Är jag glad som ett hus asgarvar jag, är jag förbannad skriker jag och är jag ledsen gråter jag. Det är inte mer med det. Det är inte direkt något jag har reflekterat över. Inte fören nu på gymnasiet.

Det jag har insett nu är att det finns väldigt många människor som stänger inne vad de känner. De gråter inte när andra ser och de skrattar åt sånt de inte tycker är roligt. Detta beteende är väldigt konstigt för mig. Jag har aldrig fattat det här med att man inte vågar stå upp för det man tycker. Att man är rädd för vad andra ska tycka. Vad spelar det för roll vad en massa människor du inte har någon nära relation till tänker om dig? Det enda som är viktigt är vad de personer du bryr dig om har för tankar om dig. Glöm aldrig det.

// Lisa