Enkelt, har han kommit fram till. Man gör det inte. Man håller käften. Man håller käften, vänjer sig, och hoppas att det ska gå över

Lever i någon slags ambivalent verklighet för tillfället. Försöker intala mig själv att det får vara nog nu. Lätt att säga, svårare att efterleva. Önskar nästan att jag var förbannad istället. Det är ganska roligt det där. Hur jag kan vara så medveten om problemet men så ovillig till att göra något av det. Men jag vill inte.



// Lisa

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0