Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns

Jag minns det så väl. Det var kvällen den 13 april 2010 och platsen var köket i Vigrens hus ute på Näset. Jag låg på golvet och Anton bad Becka att byta CD-skiva i stereon. Hon hade fått den i födelsedagspresent av mig. Inget Grey's Anatomy det här året. Hon hade ju börjat lyssna på Kent och då krävdes det en Kentbox. 

Anton ville höra Mannen I Den Vita Hatten ( 16 År Senare ). Jag visste vilken låt det var. Jag hade hört honom citera textrader ur låten oräkneliga gånger förut men jag hade aldrig hört den i sin helhet. Jag hörde introt och blev irriterad. Långa intron, gitarrsolon, eller övriga instrumentala delar av låtar är inte min grej. Jag vill höra texterna. Ingen tönt som spelar gitarr i mitten av låten i tre minuter i sträck. "Fan vilket långt intro det ska vara." gnällde jag. Han kontrade med "Jo det är det, men börjar du lyssna på låten kommer du att älska det." Vi var där i köket i nästan sju minuter och Jocke Berg sjöng ljudligt för oss. Tiden stod som stilla. Det fanns bara där och då.

Jag kom hem runt nio. Startade datorn och slog på spotify. Letade åt låten och lyssnade. Om och om och om och om igen. Jag älskade introt. Jag älskade låten. Sedan dess har jag varit fast.

// Lisa - Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.

Kommentarer
Postat av: Rebecka Vigren

<3

2011-06-24 @ 13:58:02
URL: http://rebeckav.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0