Hur mycket jag än försöker förneka det så älskar jag verkligen Melodifestivalen. Inte så mycket för just låtarna (om om vi ska vara helt ärliga så är de oftast rätt mediokra), utan just för hela spektaklet: Programledarna, skämten, lolZ-moments:en, all glamour, Christer Björkmans gudalika framtoning, dessa trallvänlig refränger, höjningarna, de gamla rävarna och dessa unga nykomlingar.

 

Gårdagens final var helt okej, inget jag lär komma ihåg om fem år, men skön lördagsunderhållning. Hade hoppats på att Sean Banan skulle vinna bara för att 1. jag faktiskt gillar honom, han har skapat ett sjukt starkt varumärke på att vara nutidens Markoolio och 2. hade varit vansinnigt kul att se hur Copacabanan hade blivit mottagen av resten av Europa. För, let's be honest, vi kommer ju faktiskt inte vinna i år igen så det spelar ingen roll vad vi skickar.

 

Jag blev dock väldigt glad att Robin Stjernberg vann. You är en helt lagom mellolåt, men blicken han fick när han förstod att han hade vunnit var helt magisk. Nusse. Så himla fint (även om jag gillade Anton Ewalds låt Begging mest. Den har gått på repeat hos mig idag. Har exakt samma känslor för den som för Eric Saades Manboy, något slags sjukt guilty pleasure).