Då en kille på tunnelbanan satt och skissade av mig i sitt block trots att jag aldrig sett honom förut och än mindre pratat med han.

Ibland får jag tillbaka mitt hopp för mänskligheten.

HAHAHAHAHA.

Har vandrat runt i (nästan) tomma terminaler på Arlanda, stirrat på folk som sover på konstiga soffor och förundrats över hur mycket jag älskar den här flygplatsen. God natt på er!

I måndags var jag inne i stan för att se gratisbio på Folkan (något som Filmstudio U fixar varje måndag klockan 19.00). Den här veckan var det filmen "Catfish" som visades. Det är en dokumentär (många säger mockumentär men jag låter det vara osagt, irrelevant i den här texten) som handlar om Nev, en fotograf som bor i New York och får en tavla från 8-åriga Abbey som har målat av en av hans foton. De utvecklar en vänskap genom att använda facebook och utan att avslöja för mycket blir historien smått obehaglig efter ett tag. Jag uppskattade att den här filmen tar upp vårt användande av social medier nuförtiden.

Jag har en viss hatkärlek till social medier. Jag älskar tanken på att människor från olika länder, kulturer och samhällsklasser kan samlas i olika forum för att söka kunskap och stöd hos varandra. Internet är, enligt mig, en av vår tids absolut bästa uppfinningar. Men jag anser även att det har en baksida. Människor tenderar att försöka göra om sig själva lite för mycket på diverse sociala medier.

Det ser jag bara på facebook till exempel. Vissa människor skriver exakt vad de har för sig varenda sekund (även vilken mat de äter). Andra människor klagar över deras problem. En tredje sort laddar upp bilder stup i kvarten över vänner och fester. Sen finns det även en fjärde som hatar alla andra sorter men ändå är kvar och snokar runt av någon anledning. Jag tycker inte att det är något fel med någons beteende, facebook är faktiskt till för att bygga upp en egen profil, men jag vill bara komma fram till att i de allra flesta fall är den bild människor får av en utifrån ens facebook-profil väldigt annorlunda från den person man faktiskt är i verkliga livet.

Jag älskar att uttrycka mig i text, är tusen gånger bättre på det än att formulera mig i tal, men jag har vissa restriktioner. Jag menar, jag älskar att rensa huvudet här på bloggen och få chansen att i min egen takt förklara min syn på världen, men är det något jag vill säga till någon personligen tar jag det nästan aldrig via någon social media.

En vän sa en gång "att bråka över MSN är som att vara efterbliven" (vi bråkade ofta den vägen då). Och det var precis så det kändes när vi möttes senare. För all den där texten hade bara blivit missförstådd för att vi inte kunde förklara ordentligt med skrivna ord vad vi tyckte, och det var egentligen inget problem att bråka över bara en massa missuppfattningar.

Något jag älskar mer med tal är chansen att få ångra sig. Säger man något glöms det ofta bort efter ett tag och jag tror verkligen det finns en orsak till varför vi inte kommer ihåg allt vi säger, det är inte meningen att varje samtal ska finnas kvar. Mycket är faktiskt bara strunt. Skriver man något på internet, finns det oftast kvar någonstans så man kan läsa det senare. Via social medier kan vi gå tillbaka och se hur allting sades, av vem och när. Chansen att ångra sig blir mindre då det faktiskt finns bevis på hur något skrevs.

Det jag vill komma fram till är bara det enkla faktum att social medier har öppnat upp helt nya kommunikationsmöjligheter för oss, men med dessa en hel del ansvar och anpassning. Jag kommer dock troligtvis alltid uppskatta ett telefonsamtal framför en puff på facebook.

// Lisa

De sista timmarna på detta år är snart över.

Året 2011 var året då jag såg Handbolls-SM live utan att fatta speciellt mycket, då jag fick uppleva våren i vackra Paris, då jag insåg att ärlighet verkligen varar längst och det var även året då jag tog studenten och därmed blev arbetslös.

I början av året såg jag Oscarsgalan för första gången på rätt sändningstid (mitt i natten) och jag och Jessica hade taggat med att se de flesta filmer som var nominerade i de största kategorierna. Jag stack även iväg till London och såg otroligt fantastiska Maroon 5 live vilket var en lycka jag levde på otroligt länge. Jag kämpade som vanligt på med matten men all motivation hade försvunnit någonstans. Glad var jag ändå.

Becka fyllde 18 år och blev därmed myndig. Hon lyckades även med konststycket att ta körkortet och jag var stolt som tusan. Till min födelsedag fick jag världens chock då en hel hög med underbara människor hade fixat en överraskningsfest till mig. Jag har nog aldrig vetat så lite om något så stort.

Fina NV3b stack till Schweiz, och närmare bestämt Genève, för vår efterlängtade klassresa. Det blev besök i chokladfabrik, föreläsning på CERN och bråk med B(l)uffalo Grill. Skolan blev som den blev, men studenten var en fantastiskt fin och otroligt hektisk dag. Hela sista veckan försvann så fort att jag inte hann hänga med, allt kom upp några dagar senare när jag hade tid att reflektera. Jag lärde mig att man kan inte enbart överleva på luft och Linkin Park.

Hela sommaren var ute efter mig. Den hade bestämt sig för att inte bli den bästa hittills, men trots mass jobb, en enda båttur och lite badning var det kul ändå. Det blev sena nätter med fina vänner och en och annan jordgubbe. Jag knarkade sönder P3, och när Anders Breivik gjorde sitt vendetta på Utöya fick det oss andra att komma lite närmre varandra. Världen blev skrämmande.

I slutet av augusti började många skolan igen, jag själv hade ingen skola att gå till utan spenderade tid på ICA och med näsan i körkortsboken. Att ta ett sabbatsår var det många som avrådde mig ifrån, men det var det absolut bästa för mig att göra. Det fick mig att utforska vad jag egentligen vill med mitt liv, vad jag tycker är viktigt och vilka jag inte har ett behov av.

Körkortet är inte tagit än men jag bokade en volontärresa till Indien i början av januari för att jag ville testa något annat. Jag är stolt över mig själv det här året och jag hoppas på året 2012.

Årets bästa händelse: Studentveckorna är ingenting jag kommer att glömma i första taget.
Årets värsta händelse: Utöya fick mig att önska mer kärlek till världen
Årets bästa bio: Kostymdraman är verkligen något jag aldrig blir less på, och Jane Eyre fick mig inte bara att förundras över hur vackert allt är, jag fick även upp ögonen för otroligt talangfulle Michael Fassbender.
Bästa filmen jag sett i år: The Piano fick mig bara att vilja kunna spela piano, The Bridges Over Madison County gjorde att jag slutade andas och The Age Of Innocence var helt fantastisk.
Bästa låten jag hört i år: Dött lopp mellan Timbuktus "Resten Av Ditt Liv" och Gotyes "Somebody That I Used To Know". Har knarkat sönder dessa låtar men blir aldrig less.
Bästa boken jag läst i år: Läste om Sagan Om Valhalla-triologin och återupptäckte hur sjukt bra Johanne Hildebrandt skriver.
Bästa TV-serien jag sett i år: House säsong 6 fick mig att gråta sönder, skratta som aldrig förr och gapa framför TV:n. Entourage har jag även plöjt mig igenom och då fick jag återse ett kärt gammal ansikte i William Fichtner.
Årets besattheter: iPhonen har varit vid min sida i princip varenda vaken sekund.



// Lisa - Tack kära år som går.

Jag älskar när det är såhär fint mörkt ute på kvällen av en stor anledning (förutom det självklara att jag ser stjärnorna) och det är att det är så mycket lättare att kolla in genom människors fönster. Nu låter det kanske som att jag är världens stalker (och det är jag i och för sig lite också) men låt mig förklara. Jag älskar verkligen att gå runt i stan, passera lägenhet efter lägenhet och få en kort inblick i någon annans liv utan att de har någon aning om att jag ser dem. Det är vackert att få se en liten glimt av deras hem utan att jag överhuvudtaget vet vem det är. Intimt och personligt på något sätt.

Jag har alltid varit den som hellre sitter och lyssnar till samtal än att aktivt delta i dem (tal är inte min uttrycksform, skrift går lättare). Jag älskar att höra människor diskutera olika problem, både triviala saker som vad som ska ätas till middag eller vanligt hederligt skvaller till mer djupa saker som religiösa åsikter och meningen med det vi kallar livet. Det finns ofattbart många åsikter omkring oss, och de flesta får vi aldrig reda på eftersom övervägande del av mänskligheten älskar att prata om sig själva i första hand.

Ibland blir jag otroligt överväldigad av insikten att det finns så enormt många olika människor på denna jord. De flesta kommer jag aldrig någonsin att stöta på men det är ändå häpnadsväckande många människor jag möter varje dag på Ica, vars hus jag passerar, som kör förbi mig på E4:an, som står före mig i kön till Subway och alla dessa människor har individuella tankar, egna förhoppningar och mörka hemligheter. Man jag känner dem inte. Och de känner inte mig. Det är fruktansvärt vackert.

// Lisa

Gymnasiet är nu officiellt över.

Tre år fyllda med kemiprov, ineffektiva mattelektioner, kortspel upp på 300, sidospår i Hans lektioner, oseriösa Fysiklabbar, ångestfyllda franskalektioner, gnällande i datasalen på 400, trängande i matsalen, pingisspelande på gympan (inte idrotten), fikande på UH efter skolan och hetsläsande av engelskaböcker är nu bara ett minne. Jag är så otroligt glad för att jag valde att gå i Örnsköldsvik istället för Kramfors som är min hemkommun. Utan den tanken hade jag aldrig lärt känna min klass, den fina klass jag har tillbringat de tre senaste åren med. Ryslig tanke. Det har varit både glädje och sorg (samt allt däremellan) under dessa år och jag år så otroligt tacksam att jag har fått lära känna dem. Det är så tragiskt att det ska vara över bara. Det är ännu mer tragiskt att man inte vet vad man har fören det är slut. Helt sjukt.

Vill bara ta tillfället i akt och önska alla lycka till i sina framtida liv, jag glömmer aldrig den här tiden vi har haft tillsammans!