I måndags var jag inne i stan för att se gratisbio på Folkan (något som Filmstudio U fixar varje måndag klockan 19.00). Den här veckan var det filmen "Catfish" som visades. Det är en dokumentär (många säger mockumentär men jag låter det vara osagt, irrelevant i den här texten) som handlar om Nev, en fotograf som bor i New York och får en tavla från 8-åriga Abbey som har målat av en av hans foton. De utvecklar en vänskap genom att använda facebook och utan att avslöja för mycket blir historien smått obehaglig efter ett tag. Jag uppskattade att den här filmen tar upp vårt användande av social medier nuförtiden.

Jag har en viss hatkärlek till social medier. Jag älskar tanken på att människor från olika länder, kulturer och samhällsklasser kan samlas i olika forum för att söka kunskap och stöd hos varandra. Internet är, enligt mig, en av vår tids absolut bästa uppfinningar. Men jag anser även att det har en baksida. Människor tenderar att försöka göra om sig själva lite för mycket på diverse sociala medier.

Det ser jag bara på facebook till exempel. Vissa människor skriver exakt vad de har för sig varenda sekund (även vilken mat de äter). Andra människor klagar över deras problem. En tredje sort laddar upp bilder stup i kvarten över vänner och fester. Sen finns det även en fjärde som hatar alla andra sorter men ändå är kvar och snokar runt av någon anledning. Jag tycker inte att det är något fel med någons beteende, facebook är faktiskt till för att bygga upp en egen profil, men jag vill bara komma fram till att i de allra flesta fall är den bild människor får av en utifrån ens facebook-profil väldigt annorlunda från den person man faktiskt är i verkliga livet.

Jag älskar att uttrycka mig i text, är tusen gånger bättre på det än att formulera mig i tal, men jag har vissa restriktioner. Jag menar, jag älskar att rensa huvudet här på bloggen och få chansen att i min egen takt förklara min syn på världen, men är det något jag vill säga till någon personligen tar jag det nästan aldrig via någon social media.

En vän sa en gång "att bråka över MSN är som att vara efterbliven" (vi bråkade ofta den vägen då). Och det var precis så det kändes när vi möttes senare. För all den där texten hade bara blivit missförstådd för att vi inte kunde förklara ordentligt med skrivna ord vad vi tyckte, och det var egentligen inget problem att bråka över bara en massa missuppfattningar.

Något jag älskar mer med tal är chansen att få ångra sig. Säger man något glöms det ofta bort efter ett tag och jag tror verkligen det finns en orsak till varför vi inte kommer ihåg allt vi säger, det är inte meningen att varje samtal ska finnas kvar. Mycket är faktiskt bara strunt. Skriver man något på internet, finns det oftast kvar någonstans så man kan läsa det senare. Via social medier kan vi gå tillbaka och se hur allting sades, av vem och när. Chansen att ångra sig blir mindre då det faktiskt finns bevis på hur något skrevs.

Det jag vill komma fram till är bara det enkla faktum att social medier har öppnat upp helt nya kommunikationsmöjligheter för oss, men med dessa en hel del ansvar och anpassning. Jag kommer dock troligtvis alltid uppskatta ett telefonsamtal framför en puff på facebook.

// Lisa