"Åh Härnösand!" som min mamma skulle ha sagt det.
Kan knappt förstå det själv.
Detta är det 2000:e inlägget på denna blogg.
När jag började skriva för drygt fyra år sedan trodde jag aldrig att jag skulle orka hålla på såhär länge.
Inte med tanke på att jag hade en blogg förut som jag aldrig orkade skriva på.
Nu kan jag inte se ett liv utan bloggen.

Vill bara ta tillfället i akt och säga att människor är så otroligt vackra, att livet är underbart och att jag tycker att det är ganska fantastiskt att det finns personer därute som faktiskt orkar läsa det som skrivs här.


(Bara för att understryka the awesomeness i detta inlägg lägger jag upp en bild på mig, Jessica och Anthony Daniels. Ni vet, C-3PO från Star Wars, som vi träffade på Star Wars-utställningen i Ö-vik 2008. När vi stog först i kön. Lätt en av de bästa dagarna i mitt liv)

// Lisa

Det finns få människor som jag hatar så intensivt som mobbare. Enligt mig är det samhällets avskum. De är fega individer som behöver någon att trycka ner för att må bättre själv. Spelar ingen roll om det är deras idé eller om de blir påverkade av grupptrycket. De är fortfarande värdelösa idioter.

När jag ser 16-åriga Casey Heynes kasta en av sina plågoande rakt ner i marken märker jag att jag får något svart i blicken. Det är inte så att jag vanligtvis tycker att våld är lösningen på konflikter. Men det här är ett undantag.

Jag anser inte att den rätta lösningen på problemet är att kasta en annan människa ner i ett stengolv. Men jag förstår honom. Jag hade gjort exakt samma sak. Hade jag blivit mobbad under en längre tid hade jag också flippat ur. Så jag kan inte döma honom.

Jag anser även att mobbaren får skylla sig själv. Mobbar du någon för att du får någon sjuk tillfredställelse av det, så har du bara dig själv att skylla och då får du ta konsekvenserna av det. Var det grupptrycket som gjorde att han kände för att slå en 4 år äldre kille i ansiktet är det också hans eget fel. Kan du inte stå emot grupptryck att mobba är du en svag människa. Står du passivt bredvid är du en lika feg människa.

Jag sympatiserar inte överhuvudtaget med ungen som blev kastad ner i golvet. Det är helt omöjligt. Det ligger inte i min natur. As far as I'm concerned har han bara sig själv att skylla.

Jag har aldrig hävdat att min värld skulle bli bättre än den vi har, jag vill bara dela min åsikt med er.

// Lisa

Om det är något jag har lärt mig under de här åren i gymnasiet så är det det här: Att gråta offentligt är inget som de flest gör.

Om du känner mig är chansen väldigt stor att du någon gång har sett mig brista ut i tårar. Min tendens att gråta överallt har lett till en hel del roliga (ja för mig då, inte för andra) och mindre roliga incidenter med allt från lärare, bussresenärer, telefonister till kompisar där de har trott att det är något allvarligt. Anledningarna till tårarna kan vara allt från ett matteprov jag inte klarat, något som någon har sagt, stress, vänners sorg, en fin film eller låt, ett lyckligt minne och så vidare. Listan kan bli hur lång som helst.

Jaha, är jag en mer olycklig människa än någon annan då? Jag gråter tydligen oftare än de flesta, men jag skulle knappast påstå att jag mår dåligt. Jag tycker snarare att jag är lyckligt med mitt liv. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag beter mig och över mina prestationer. Det finns dagar som är skit, men det finns fler dagar som är bäst.

Under hela mitt liv har det varit väldigt naturligt för mig att visa det jag känner. Är jag glad som ett hus asgarvar jag, är jag förbannad skriker jag och är jag ledsen gråter jag. Det är inte mer med det. Det är inte direkt något jag har reflekterat över. Inte fören nu på gymnasiet.

Det jag har insett nu är att det finns väldigt många människor som stänger inne vad de känner. De gråter inte när andra ser och de skrattar åt sånt de inte tycker är roligt. Detta beteende är väldigt konstigt för mig. Jag har aldrig fattat det här med att man inte vågar stå upp för det man tycker. Att man är rädd för vad andra ska tycka. Vad spelar det för roll vad en massa människor du inte har någon nära relation till tänker om dig? Det enda som är viktigt är vad de personer du bryr dig om har för tankar om dig. Glöm aldrig det.

// Lisa

Reprisen från sommaren kronprinsessbröllop visas på tv nu. Nyss var det reprisen från konserthuset från dagen innan det omtalade bröllopet. Jag såg kanske 20 minuter. Roxett sjöng "The Look" och ungarna sjöng till det kära paret. Jag grät konstant i de 20 minuterna. Det fanns inget stopp. Det bara rann. Kära människor är så vackra att jag inte vet vart jag ska he mig.



// Lisa - Jag tror inte alls på nått mer, för jag trodde en gång på det här.