Jag missade det här magiska ögonblicket eftersom jag var upptagen med att springa runt på Stockholms gator och se en magnifik Gustaf Skarsgård skrika ut sin ångest på scenen. Inte förens nu, fyra dagar senare, har jag haft tid att se det. Jag grät. Något så fruktansvärt som jag grät. För allt är så vackert. Och de är så jävla äckligt kära i varandra. Jag tror jag dör.

Jag satt och hulkade vid frukostbordet igår också eftersom jag läste Aftonbladets bröllopsbilaga som sammanfattade hela spektaklet. Plötsligt känns ordet vackert alldeles för alldagligt. Det här är för stort och sällsynt <3



// Lisa - Princess of my heart.