Var och såg Movits!-grabbarna här i Lund i lördags. Vilket gäng alltså. Oslagbara.

 

Efter att ha överlevt min första Valborg i Lund (knappt) har jag sett lite bakis/ångestfilmer

 

* Trolljegeren (Tänk er The Blair Witch Project. Fast i Norge. Och med troll. Bara hysterisk)

* The Proposal (Sandra Bullock spelar karriärskvinnan som ber sin assistent [Ryan Reynolds, The Amityville Horror] att gifta sig med henne då hon hotas med att bli utvisad till Kanada. Mysig romcom med precis lagom dos skojigheter och ett lyckligt slut)

* Rumor Has It... (En fiktiv film om vad som skulle ha kunnat vara historien bakom filmen The Graduate - Mandomsprovet där Jennifer Aniston upptäcker att världens charmigaste Kevin Costner har både haft ett förhållade med hennes mormor och mamma)

* The Graduate - Mandomsprovet (I denna klassiker från 1967, som jag nu såg för första gången, spelar Dustin Hoffman den unge Benjamin som blir förförd av den äldre Mrs. Robinson men faller för hennes dotter. Och vilken jävla ångestfilm. Inte på något sätt gullig eller rolig, bara avgrundsångest. Slutscenen var bara för mycket, tragiken bakom allt. Älskar att historien fortfarande håller samt att Mrs. Robinson är precis en sådan kvinna jag vill vara i medelåldern)

* Silver Linings Playbook (Inte sett den sedan jag hade turen att titta på den under Lucia Movie Night 2012. Bradley Cooper är Pat, en nyss utskiven bipolär man, som kämpar för att klara upp sitt liv. Jennifer Lawrence är genialisk [och vanisnnigt snygg] som Tiffany, en kvinna som har sina egna problem. Måste dock säga att den sjönk lite i mina ögon nu när jag sett American Hustle [båda regisserade av David O. Russell] som jag verkligen älskade.

* Shame (Michael Fassbender, aka mannen utan höfter, är riktigt rå i detta ångestdrama om en sexberoende man som får sin värld skakad av att hans syster kommer och hälsar på. Var starkare efter denna omtitt, då jag insåg hur starka de dialogfria delarna är)

 

 

 

Eftersom Littlefinger helt klart är den starkaste spelaren just nu.

God, älskar den där jäveln.

 

Jag hör basen från bilen vid rödljuset
Jag kan den sången
Som ett knivhugg i hjärtat
Jag skrev den för 200 somrar sen
Jag står där som frusen på övergångsstället och ångrar mig

Game of Thrones är just nu inne på sin fjärde säsong, och förutom att förfasas över diverse drakar och Purple Weddings, har jag upptäckt lite extra guld. Har nämligen insett att GoT inte bara har ett otroligt persongalleri i själva serien, utan att de skådespelare som faktiskt spelar rollerna har roliga saker för sig utöver agerandet.

 

Började med att jag hittade att Jerome Flynn (aka Bronn, Tyrions supglade sellsword) sjungit i en duo som hette Robson & Jerome. Ett smakprov på deras hysteriskhet (är numera ett ord) är den glada "Up On the Roof":

 

 

Sedan lyssnade jag på PP3 idag och fick då höra Raleigh Ritchie (aka Grey Worm, ledaren för slavarméen som numera följer Khaleesi) prata om sin musik. Otroligt vackert sjunger han:

 

 

Otroligt glädjesfyllda upptäckter.

 

// Lisa

Har spenderat de senaste dagarna i Stockholm tillsammans med Dexter och förutom att vi har sett en underbar Peter Jöback som Sweeney Todd på Stadsteatern har vi spenderat tid på bio

 

Jag älskar verkligen vad Marvel har gjort med hur vi ser på superhjältefilmer, trots det faktum att jag knappt har läst en annan serietidning än Kalle Anka. Dock måste jag medge att den första Captain America är den jag tycker är allra svagast bland filmerna som leder upp till The Avengers. Dock måste jag också medge att jag blev positivt överraskad av denna tvåa då den var väldigt spännande men i vanlig Marvel-anda även rolig då den tankade ut one-liner efter one-liner (dock inte lika hysteriska som Iron Man). Gillade även att Black Widow fick så pass mycket plats, då Cap himself är lite för helylle för ännu en film där han gör allt. Att det ofta var kvinnorna som gjorde jobbet gav mig hopp då jag annars kan tycka att Marvel är lite dålig på att inkludera dom

 

Även en film jag blev postivit överraskad av. Darren Aronofsky [aka regissören till den underbar Black Swan] hade skapat en helt annan film än den jag var beredd på. Vi får följa när den bibliska karaktären Noah när han får i uppdrag av Gud (eller Skaparen som de hänvisar till honom i denna film) att bygga en ark för att rädda djur och människor från syndafloden. Jag tyckte att det var en intressant vinkel på en urgammal historia, men det som tilltalade mig allra mest var det trollska fotot. Helt magiskt. Tänkvärt om girighet, blind lydnad och den mänskliga naturen. Sen är Russell Crowe en värdig skådespelare vilket inte stjälpte den direkt.

 

// Lisa - Don't look at me. I do what he does - just slower. 

Orkar ej att denna låt numera finns på spotify.

Denna vår kommer att bli så himla bra.

För er som jag inte har terrat de senaste dagarna kan jag bara nämna att jag har spenderat sjukdagarna med att uppdatera minnet om vad som faktiskt har hänt i Game of Thrones hittills genom att se om de tre första säsongerna (då premiären för säsong 4 är jättesnart! Så taggad!).

 

Har skrattat så mycket att jag började hosta sönder, panikgömt mig bakom diverse kuddar och skrikigt "FITT-JOFFREY" vid valfri bildruta med den unge tönten. Den tomhet jag nu känner hanterar jag genom att

kollar på detta klipp, läsa detta genialiska och stirra på denna bild: