Idag fick jag det igen. Den där känslan. Ni vet, när alla pusselbitar faller på plats, när man äntligen ser logiken i helheten. Det är en underbar känsla. Men själva insikten är inte alltid lika trevlig. Den kan vara hemsk och förstörande. Ett litet ljus som har fladdrat där i bakhuvudet under en lång tid, som helt plötsligt blossar upp till en gigantisk och förstörande eld, som bränner allt i sin väg.

Det värsta jag vet är när människor ljuger för mig. Bedrar mig. Drar mig bakom ljuset, så att allt jag ser är en stor svart vägg fylld av frågor. Men idag föll den väggen och jag ser dig stå där bakom.
Och jag insåg att nu är det min tur att stå där med alla kort i handen.