Jag älskar när det är såhär fint mörkt ute på kvällen av en stor anledning (förutom det självklara att jag ser stjärnorna) och det är att det är så mycket lättare att kolla in genom människors fönster. Nu låter det kanske som att jag är världens stalker (och det är jag i och för sig lite också) men låt mig förklara. Jag älskar verkligen att gå runt i stan, passera lägenhet efter lägenhet och få en kort inblick i någon annans liv utan att de har någon aning om att jag ser dem. Det är vackert att få se en liten glimt av deras hem utan att jag överhuvudtaget vet vem det är. Intimt och personligt på något sätt.

Jag har alltid varit den som hellre sitter och lyssnar till samtal än att aktivt delta i dem (tal är inte min uttrycksform, skrift går lättare). Jag älskar att höra människor diskutera olika problem, både triviala saker som vad som ska ätas till middag eller vanligt hederligt skvaller till mer djupa saker som religiösa åsikter och meningen med det vi kallar livet. Det finns ofattbart många åsikter omkring oss, och de flesta får vi aldrig reda på eftersom övervägande del av mänskligheten älskar att prata om sig själva i första hand.

Ibland blir jag otroligt överväldigad av insikten att det finns så enormt många olika människor på denna jord. De flesta kommer jag aldrig någonsin att stöta på men det är ändå häpnadsväckande många människor jag möter varje dag på Ica, vars hus jag passerar, som kör förbi mig på E4:an, som står före mig i kön till Subway och alla dessa människor har individuella tankar, egna förhoppningar och mörka hemligheter. Man jag känner dem inte. Och de känner inte mig. Det är fruktansvärt vackert.

// Lisa