Var i fina Uppsala i helgen och passade på att gå på bio med min kära soon-to-be-lärare: Rebecka. Vi var båda sugna (ehe) på Lars von Triers senaste omtalade film: Nymphomaniac. Vilket innebar att jag numera har sett min första biofilm med paus (fyra timmar lång film, 20 minuters paus i mitten).

Lars von Trier är en väldigt kompromisslös regissör. Jag vet att många har svårt för honom, då han verkligen gör film på sitt eget sätt och kan vara rätt kontroversiell. Har själv bara sett två av hans filmer förut: Dancer in the Dark (som jag är väldigt ambivalent till) och Melancholia (som jag inte kunde sluta älta på flera dagar pga ångest) och måste säga att jag var taggad men också skeptisk till Nymphomaniac.

 

Filmen handlar i alla fall om Joe (spelad som ung av Stacey Martin och som äldre av Charlotte Gainsbourg), en kvinna var sexliv vi får följa från debuten till medelåldern genom att hon berättar sitt livshistoria för en främling, Seligman, (spelad av en väldigt duktig/stirrig Stellan Skarsgård) som tar hem henne efter att han hittar henne misshandlad ute på gatan.

Otroligt starkt skådespelarensemble med väldigt komplexa karaktärer (Jamie Bell som sadist var ett genidrag). En intressant historia med ett otroligt finspelat samspel mellan nutidens berättande med lustiga anekdoter om diverse religiösa och triviala kopplingar av Seligman (Skarsgård) och tillbakablickar av Joe. En djupdykande skildring av vilka normer vi som människor har och filmen får oss som publik ofta att ifrågasätta vår egen etik och moral, vilket jag uppskattade. Filmen är uppdelad i två delar, vilka båda har otroligt ångestladdade avslut. I överlag tycker jag verkligen att det var en sinnesjukt intressant film som jag uppmanar er alla att se om ni kan.