Det jag och Bea har lärt oss sen igår:

* Hon är mobbad.
* Marabou Polka är bäst.
* Hedwig ceasrar.
* Simon Pegg ser ut som en liten, liten, liten gris <3



// Lisa - Removing the head, or destroying the brain.

Kvällen har spenderats med SVT där jag har sett Bibliotekstjuven på Play (med den bästa av alla Skarsgårds syskonen: Gustaf), Melodifestivalen (Där Kapten Daniel Karlsson [aka The Moniker nuförtiden] knep åt sig en plats i andra chansen) och med Downton Abbey (Ett i radan av alla brittiska kostymdramaserier som existerar därute, och ett jävligt bra ett också).

// Lisa - Men av dagarna som går ska jag fylla varje timme.

Om det är något jag har lärt mig under de här åren i gymnasiet så är det det här: Att gråta offentligt är inget som de flest gör.

Om du känner mig är chansen väldigt stor att du någon gång har sett mig brista ut i tårar. Min tendens att gråta överallt har lett till en hel del roliga (ja för mig då, inte för andra) och mindre roliga incidenter med allt från lärare, bussresenärer, telefonister till kompisar där de har trott att det är något allvarligt. Anledningarna till tårarna kan vara allt från ett matteprov jag inte klarat, något som någon har sagt, stress, vänners sorg, en fin film eller låt, ett lyckligt minne och så vidare. Listan kan bli hur lång som helst.

Jaha, är jag en mer olycklig människa än någon annan då? Jag gråter tydligen oftare än de flesta, men jag skulle knappast påstå att jag mår dåligt. Jag tycker snarare att jag är lyckligt med mitt liv. Jag är nöjd med hur jag ser ut, hur jag beter mig och över mina prestationer. Det finns dagar som är skit, men det finns fler dagar som är bäst.

Under hela mitt liv har det varit väldigt naturligt för mig att visa det jag känner. Är jag glad som ett hus asgarvar jag, är jag förbannad skriker jag och är jag ledsen gråter jag. Det är inte mer med det. Det är inte direkt något jag har reflekterat över. Inte fören nu på gymnasiet.

Det jag har insett nu är att det finns väldigt många människor som stänger inne vad de känner. De gråter inte när andra ser och de skrattar åt sånt de inte tycker är roligt. Detta beteende är väldigt konstigt för mig. Jag har aldrig fattat det här med att man inte vågar stå upp för det man tycker. Att man är rädd för vad andra ska tycka. Vad spelar det för roll vad en massa människor du inte har någon nära relation till tänker om dig? Det enda som är viktigt är vad de personer du bryr dig om har för tankar om dig. Glöm aldrig det.

// Lisa

Om exakt en vecka.
Då jävlar.

I måndags kom ett stycke Julia och ett stycke Bea hem till mig och vi såg de tre Back to the Future-filmer för att Julia älskar Michael J. Fox (aka Monkeyboy) för mycket. Vi kom fram till att det var väldigt mycket hippie-fysik och att tidsmaskinståg är bäst.



Igår (tisdag) tog Julia bussen hem och jag + Bea såg lite mer film:

* The Rocky Horror Picture Show (Jag har väldigt svårt att tycka illa om musikaler. Spelar ingen roll hur knepiga de är (eller om de handlar om Jesus) det är bara så att slänger man in lite musik har jag svårt att motstå. Om vi säger såhär: I'm just a sweet transvestite. Och jag lämnar det så till er)
* Scott Pilgrim VS. The World (Så. Jävla. Söt. Att. Jag. Dog. Lite. Inombords. Michael Cera var fantastisk som anti-hjälte. Historien var fantastisk. Serieeffekterna och dataspelsflirterna var fantastiska. Wallace var bäst. Jag dör. Se den för helvete)
* A Clockwork Orange (Äntligen har jag sett den här också. Var otroligt nog inte så konstig som jag trodde att den skulle vara. Dock jävligt störd. Men på ett lite bra sätt. Är på Bea lag. Fri vilja is the shit)
* Gangs of New York (För att Daniel Day-Lewis is awesome. För att Leonardo DiCaprio lekar irländare. För att den var ganska awesome. New York delas av olika gäng som kämpar mot varandra. Cameron Diaz sprang runt och var dryg [som vanligt]. Mycket ångest. Mycket bra)



// Sneak-theif