Kent släppte sitt nya album "Jag är inte rädd för mörkret" idag. Jag hade förbeställt det så det var en glad present i postlådan. Lyssnade på de nya låtarna imorse till frukosten (LÄS: kebab) tillsammans med Johanna, när jag tog en promenad i solskenet och nu såhär på kvällskvisten. Älskar det. ÄLSKAR det. Sommarens soundtrack är fixat. Ska även se dem live två gånger i sommar. Lycka.

Igår kväll bokade jag sista grejen (flyg hem från Malmö) till min resa den tredje maj som går till New York där jag ska hälsa på ett stycke Anton som numera bor där. Stannar gör jag i två veckor. Helt fantastiskt.

Trycka på stoppknappen, busschauffören missar Dockstas busshållplats, Becka springer fram och ber honom stanna, han kör in på Byberg & Nordin garaget, jag har MYCKET närmare att gå hem. Awesome.

Jag och Becka tog bussen till Ume(å) för att se Titanic på bio igår. Vi, tillsammans med hela biosalongen, grät från första bildrutan till sista (dum idé att INTE ta med näsdukar). Så sjukt bra film James Cameron har skapat. Otroligt.

Sov gjorde vi hos ett stycke Ume(å)-bo (aka Andreas) där vi blev bjudna på lustiga bullar och syskonen Vigren var barn.

I måndags var jag inne i stan för att se gratisbio på Folkan (något som Filmstudio U fixar varje måndag klockan 19.00). Den här veckan var det filmen "Catfish" som visades. Det är en dokumentär (många säger mockumentär men jag låter det vara osagt, irrelevant i den här texten) som handlar om Nev, en fotograf som bor i New York och får en tavla från 8-åriga Abbey som har målat av en av hans foton. De utvecklar en vänskap genom att använda facebook och utan att avslöja för mycket blir historien smått obehaglig efter ett tag. Jag uppskattade att den här filmen tar upp vårt användande av social medier nuförtiden.

Jag har en viss hatkärlek till social medier. Jag älskar tanken på att människor från olika länder, kulturer och samhällsklasser kan samlas i olika forum för att söka kunskap och stöd hos varandra. Internet är, enligt mig, en av vår tids absolut bästa uppfinningar. Men jag anser även att det har en baksida. Människor tenderar att försöka göra om sig själva lite för mycket på diverse sociala medier.

Det ser jag bara på facebook till exempel. Vissa människor skriver exakt vad de har för sig varenda sekund (även vilken mat de äter). Andra människor klagar över deras problem. En tredje sort laddar upp bilder stup i kvarten över vänner och fester. Sen finns det även en fjärde som hatar alla andra sorter men ändå är kvar och snokar runt av någon anledning. Jag tycker inte att det är något fel med någons beteende, facebook är faktiskt till för att bygga upp en egen profil, men jag vill bara komma fram till att i de allra flesta fall är den bild människor får av en utifrån ens facebook-profil väldigt annorlunda från den person man faktiskt är i verkliga livet.

Jag älskar att uttrycka mig i text, är tusen gånger bättre på det än att formulera mig i tal, men jag har vissa restriktioner. Jag menar, jag älskar att rensa huvudet här på bloggen och få chansen att i min egen takt förklara min syn på världen, men är det något jag vill säga till någon personligen tar jag det nästan aldrig via någon social media.

En vän sa en gång "att bråka över MSN är som att vara efterbliven" (vi bråkade ofta den vägen då). Och det var precis så det kändes när vi möttes senare. För all den där texten hade bara blivit missförstådd för att vi inte kunde förklara ordentligt med skrivna ord vad vi tyckte, och det var egentligen inget problem att bråka över bara en massa missuppfattningar.

Något jag älskar mer med tal är chansen att få ångra sig. Säger man något glöms det ofta bort efter ett tag och jag tror verkligen det finns en orsak till varför vi inte kommer ihåg allt vi säger, det är inte meningen att varje samtal ska finnas kvar. Mycket är faktiskt bara strunt. Skriver man något på internet, finns det oftast kvar någonstans så man kan läsa det senare. Via social medier kan vi gå tillbaka och se hur allting sades, av vem och när. Chansen att ångra sig blir mindre då det faktiskt finns bevis på hur något skrevs.

Det jag vill komma fram till är bara det enkla faktum att social medier har öppnat upp helt nya kommunikationsmöjligheter för oss, men med dessa en hel del ansvar och anpassning. Jag kommer dock troligtvis alltid uppskatta ett telefonsamtal framför en puff på facebook.

// Lisa

Indien.

Har blivit mitt gamla, vanliga internet-jag igen.
Sitter och dösurfar och hittar fina saker.
 
Som att Jocke Berg sjunger på den här låten.
Som att Maroon 5 släpper nytt album i juni.
Som att Ola Rapace ska vara med i nya Bond (!?!)

Galet.

Hemma i Sverige igen!

De här senaste dagarna har varit så intensiva och fantastiskt roliga. Sista skoldagen i fredags, sorgligt då alla barnen försökte få mig att inte åka hem genom att hålla fast mig. Lördag blev det dans till 'Chite suit te', 'Home' och 'Desi boyz' för sista gången. Söndag spenderades inne i Delhi där vi kollade på en hög med sevärdheter och åt lite street food. Idag blev det en tidig morgon och hejdå till Indien. Just nu sitter jag på tåget hem, fy vad gott jag ska sova ikväll.

// Lisa ji